För en vecka sedan förlovade sig en av mina närmsta vänner. Jag blev hur glad som helst för henne, för hon har verkligen hittat en jättebra kille och de är så fina tillsammans.

I tisdags såg jag att jag hade ett missat telefonsamtal från henne, jag ringde givetvis upp på en gång och fick då frågan om jag vill vara hennes tärna. Fanns ingen tvekan över huvud taget, det är klart att jag vill vara det.

Just nu pågår bröllopsplanering för fullt i en hemlig grupp på Facebook. Vi har i princip valt våra tärn-klänningar och håller nu på att prata om brudens skor.

Dock förväntas jag hålla tal på bröllopsmiddagen (PANIK!). Vad ska jag prata om? Vad ska jag inte prata om? Shit pommes, så stressad. Jag har inte alls lite press på mig, haha. Nä, men det kommer att gå bra, tänkte dra till med något roligt, det brukar ju alltid uppskattas :D.

Jag menar, vi har vart nära vänner i 8 år, vi har skrattat, bråkat, slagits, äventyrat, gråtit och bott tillsammans. Vi var vart med om många av varandras "första". Vi har suttit och fikat i timmar och pratat om allt och inget. Hon har övertalat mig till att pierca mig. Vi har hjälpt varandra genom breakups. Vi har vart på många äventyr, en gång i Jordbro. Vi har åkt bil i en bur i Karlstad.

Det finns ingen som hon och hon är världens underbaraste människa. Är så himla glad att jag har henne och att jag har fått den stora äran att vara tärna på hennes bröllop.
Självklart kommer hon även vara tärna på mitt, finns inget annat. Det har vart givet, seda flera år tillbaka.