Det har dock inte bara varit en dans på rosor det senaste halvåret.
Jag har förlorat många nära och kära.

I höstas dog min farmor, så då åkte hela familjen upp till Övik på begravning. Jag har bara vart på en begravning tidigare, det var när jag var 5 år och min morfar dog. Kommer inte ihåg något av det.

I början av januari dog mitt kusinbarn. Han var 14 år och fick en elak hjärntumör i början av förra sommaren. Han var världens gladaste kille, kan inte minnas att jag någonsin sett honom ledsen. Han älskade att spela fotboll, och min första tanke som kommer upp varje gång jag tänker på honom är hur han spelar fotboll på fotboolsplanen på landet.

Förra veckan gick min lilla mormor bort. Hon blev nästan 99 år och världens bästa mormor. Hon gjorde världens godaste köttbullar och bullar och köttfärslimpa. Hon var hur snäll som helst och alltid glad. När jag var liten och vi var på landet så var jag med henne väldigt mycket. Hon var verkligen världens bästa.

Detta betyder alltså att jag kommer ha gått på tre begravningar på ett halvår. Det suger och det är alldeles för mycket. Det är inte rättvist. Efter min mormors begravning så hoppas jag innerligt att jag kommer få slippa begravningar på ett väldigt långt tag.